Montessoripedagogiken
En grundtanke i allt vårt arbete handlar om att lära för livet. Problemlösning, kreativitet, samarbetsförmåga och kritiskt tänkande är alla exempel på efterfrågade kompetenser på framtidens arbetsmarknad. Vi har med utgångspunkten i Montessoripedagogiken alla möjligheter att ge våra elever just dessa färdigheter.
Pedagogiken bygger på noggranna observationer som Maria Montessori gjorde på barnens utveckling. Efter många års studier kom hon fram till att alla barn oavsett härkomst och tid följer samma utvecklingsmönster. Till grund ligger också en filosofi om alltings samband på jorden och alla individers betydelse. Att hjälpa barnet att hjälpa sig själv blev ett ledord som är av yttersta vikt än i dag.
Frihet under ansvar
Besöker du en montessoriklass i grundskolan, möter du en miljö utan kateder och traditionella skolbänkar. I stället ser du elever som arbetar ensamma eller i grupp vid gemensamma bord eller på en stor matta på golvet. På hyllor längs väggarna finns rikligt med arbetsmaterial.
Precis som i förskolan väljer varje elev själv sin sysselsättning. Denna frihet innebär att eleverna ägnar sig åt sina uppgifter så länge de önskar. De kan koncentrera sig på ett ämne långa stunder i taget. Men friheten ställer också krav på att barnen tar ansvar för att täcka in alla ämnesområden i kursplanen. Det innebär krav på planering och utvärdering. Friheten förutsätter också att de tar hänsyn till kamraterna i sin omgivning.
Elevens delaktighet
En av montessoripedagogikens hörnstenar är elevens delaktighet i skolarbetet. Eleverna har egna planeringsböcker där de bokför sitt arbete. Vi arbetar enligt devisen ”hjälp mig att hjälpa mig själv”; pedagoger och lärare hjälper till genom att visa hur man gör – medan själva inlärningsprocessen kommer från eleven.
Redan på förskolan lär sig eleverna att välja, planera, genomföra och avsluta ett arbete. De kan påverka sitt eget lärande och välja utifrån intresse och behov. Montessoripedagogiken går från det konkreta till det abstrakta, vilket innebär att många konkreta material används under de tidiga skolåren. Målet är att eleverna ska kunna tänka abstrakt.
Läraren iordningställer miljön och anpassar den till elevernas olika behov och utveckling. För att lärarna ska kunna leda eleverna till nya upptäckter krävs att de noggrant observerar var i utvecklingen de befinner sig.
Helhet före detaljer
Maria Montessori hade en holistisk syn på lärande som innebär att eleverna ges en helhet innan de studerar detaljerna. Vi delar den kunskapssynen och arbetar gärna med olika ämnesintegrerade projekt.
Vi strävar efter att eleverna ska lära sig att sätta upp egna mål beträffande personlig utveckling och ämneskunskaper. Genom att förstärka och lyfta fram de positiva sidorna stimuleras lusten att lära.
Vi individualiserar utmaningar för att öka lusten att söka ny kunskap och vi uppmuntrar modet och rätten att göra fel. Våra elever lär sig att ta ansvar för sin skolmiljö; bland annat genom olika ansvarsområden där de städar sitt klassrum, hjälper till med lunchen, eller bjuder gäster på dricka.
Materialet – en god hjälp i inlärningen
För att möta barnens behov av aktivitet och motorik utvecklade Maria Montessori arbetsmaterial för olika mognadsstadier och intresseriktningar. Materialet är inte det viktigaste i pedagogiken, men det är till god hjälp. I en montessorisal finns material för både praktiska, intellektuella och sinnestränande övningar; alltifrån skokräm och putstrasor till sinnrikt material, som tränar logiskt, matematiskt tänkande. Därtill material som övar upp skrivförmåga, språkkänsla och grammatik.
Maria Montessoris idé om inlärning handlar om att gå från det konkreta till det abstrakta. Matematikmaterialet ger till exempel barnen en tal-uppfattning och tydliga begrepp om räkneoperationer. När ett barn väl har förstått ett moment, är det dags att lämna materialet och lösa uppgifter på abstrakt väg.
Nästan allt material fyller flera funktioner. Ofta arbetar det lilla barnet sensoriskt med det. Det äldre barnet använder sedan samma material för intellektuell förståelse. De flesta material är självrättande och barnen får uppleva tillfredsställelsen av att själva se att de lyckats med en uppgift.
Onödig hjälp – ett hinder i utvecklingen
Allt material är av god kvalitet och finns bara i ett exemplar i gruppen. Varje sak har sin bestämda plats. Den om använt ett material ansvarar för att lägga tillbaka det. Barnen lär sig att ta hänsyn till varandra; är ett arbetsmaterial upptaget, får man vänta på sin tur – eller komma överens om att samarbeta.
Enligt Montessori är det ett faktum att ingen kan lära någon annan något; man kanske behöver hjälp för att kunna lära sig, men själva inlärningen måste var och en klara på egen hand. I en montessorigrupp är lärarens uppgift därför inte i första hand att förmedla kunskap – snarare att observera barnen och vara uppmärksam på varje barns behov och att ge den stimulans som svarar mot varje barns mognad och intresse.
Läraren berättar, beskriver, stimulerar till diskussion och nya frågeställningar; visar var kunskap finns att hämta och hur materialet ska användas. Sedan gäller det för barnet att arbeta självständigt med sin uppgift. All onödig hjälp är ett hinder i barnets utveckling.
Barn vill – barn kan
Besöker du en montessoriförskola kan du knappast låta bli att fascineras av den aktivitet som råder. Här finner du små barn som bakar, putsar skor, dukar, eller ägnar sig åt andra praktiska sysslor. Men du träffar också barn som med hjälp av räknestavar eller pärlmaterial sätter sig in i matematikens grunder.
I fritt skapande får barnen utlopp för sin fantasi. Genom att inte hjälpa barnen i tid och otid, utan i stället låta dem pröva sig fram och öva inom olika områden, har man undanröjt de hinder, som vi vuxna ofta ställer i vägen för barnens utveckling. Vad du ser i montessoriförskolan är helt enkelt prov på vad som händer när man i rätt miljö och med rätt stimulans tar vara på barnens inneboende resurser; barn både vill och kan betydligt mer än vi vuxna tror.
Källa: Montessoriförbundet